Fjorton år tror jag visst att jag va'
liten flicka så munter och så gla'!
Ingen friare hörde jag å'.
Och ingen tänkte jag heller uppå.
:,: La lalala, lalala
La lalala lalalalalala :,:
Tiden gick och jag blev sjutton år,
solen sken, göken gol, och det var vår!
Allt var skönt, jorden grön, himlen blå,
Men likväl feltes mig något ändå.
La lalala etc.
Ja, nu är det ej mer som de va':
— stundom är jag så sorgsen, stundom gla'.
Stundom är jag så vit, stundom rö',
— och jag vill varken leva eller dö.
La lalala etc.
(Fjorton år tror jag visst att jag var, Maria Frykholm, uit Visbok, 1923)
